reson rimmar nästan inte på nåt

frida skrev ett briljant inlägg om nakenhet: man är alltid naken, minst.
jag ger mig själv till vem som helst som är exakt som jag vill. du får några dar. en topp och en dal. sen blir det drama och ridå, lamporna släcks, popcorn och fortsatta klichéer.

min huvudregel (källa: wiger, larsson): man får ha vilket förhållande man vill, bara man gör som man tycker själv. jag kan inte recitera korrekt men jag är ganska belåten för trots är centralt i min livsbetraktelse. trots föds ur diktatoriska, gamla skitregler och blommar ut till nåt postpubertalt och knallrött.

trots betyder enligt norstedts: i motsats till vad man kunde vänta sig med hänsyn till de omständigheter som framgår av sammanhanget. det var prepositionen trots alltså. för att vara en sån som är pretentiös och smartskrytig var felsteget en gnutta lustigt. så: trotsa, verbet: vägra att foga sig efter någon. ser man någon som ett negativt definierat pronomen (som alltså syftar till att utesluta samtliga och innefatta ingen (motsatsvis)) känns det skitdumt.

såvida någon emellertid avser någon särskild är det realism eller iallafall självständighet. betydelsen av att foga (sig) är: att anpassa sig. lite grann av godo. om anpassningen endast avser ett visst bestämt objekt (företrädesvis en person) fungerar frasen utpekande vilket medför ett naturligt antagande om att man anpassar sig till resten. okej. jag anpassar mig till resten: jag är minsann ingen dumper.