idag ägnade jag fyrahundra ord åt någon som inte vet vad jag heter

det ska vara märkvärdigt. det ska det för att livet ska blossa och skära för att vara liv. sen får man göra fel, det är högst väsentligt. gör man inte fel gör man rätt och då gör alla samma fel. det vill till att chansa. och jag tror inte på ödet och på att man har en tilldelats en kvot lidande. att vänta är att förlora eller vinna men det är mest att dröja.

man måste respektera tiden, tiden är ett hav. tiden är ett hav för att den flyter och för att den tar slut. att vänta är att dröja och att dröja är att riskera att inte hinna med. man måste respektera tiden.

jag känner en som bara väntar. som gör allt sen och som tror att smärta tar slut när det gjort tillräckligt ont. som tror att sorg förtjänar lycka. jag tror inte så.

när man är ung och tjugotvå och när man aldrig har förlorat på riktigt får man prova vad hjärtat tål, man får passa på att våga. det kommer bara att bli på ett annat sätt.

det är förbannat att ändra sig som jag, men som det är skrämt är det självt. det är modigt att lyssna på sig själv fast man vet att man är ung och tjugotvå och fast man vet att man inget vet. man måste hamna nånstans. jag måste hamna i dig.

om jag går ut med hunden flera gånger imorgon kanske han blir kär i mig också

mina föräldrar bor granne med mannen i mitt liv. den var typ kvart i sex när vi blev kära. han hade röd jacka och han pratade med min mamma om hur det var med hennes höft. han är cykelbud och han åker nog snowboard och jag vet att han har världens mjukaste hud. han höll upp dörren för mig fast mamma gjorde det också och så tog jag i honom bakifrån. han skämtade om att han inte hade behövt hålla upp dörren. sen log jag fånigt ganska länge och han pratade snällt och artigt. mamma säger att han inte har någon tjej. och hon tycker också han är fin och det förstår man för jag är ju fallen undan henne. vi tycker om samma.

jag hade statiskt hår och tights men jag tänker att jag såg sportig ut och att han kanske gillar det. jag tänker också att han tyckte jag var fin som bar åt min mamma som har ont. alltså är jag kär nu och det kommer jag nog vara till imorgon minst. han är perfekt och vi kommer få vackra barn och han kommer alltid att vara snäll mot mig. jag tänker också att han inte fattat att vi är kära och att han tycker att jag är min mammas barn med långa ben. jag tänker att han inte tänker på mig. givetvis tänker jag så för ingen blir kär i ett trapphus.

sammanfattningsvis har jag inte sett någon vara så vacker förut och jag tycker så mycket om att han är vuxen och att han bryr sig om min fina mamma. mamma tycker jag ska knacka på och låna socker.

nu är det oktober. imorgon när det är november ångrar jag det här inlägget för det är ju det första. men han måste få mig. jag bryr mig inte om nåt.

egen enfald