idag ägnade jag fyrahundra ord åt någon som inte vet vad jag heter

det ska vara märkvärdigt. det ska det för att livet ska blossa och skära för att vara liv. sen får man göra fel, det är högst väsentligt. gör man inte fel gör man rätt och då gör alla samma fel. det vill till att chansa. och jag tror inte på ödet och på att man har en tilldelats en kvot lidande. att vänta är att förlora eller vinna men det är mest att dröja.

man måste respektera tiden, tiden är ett hav. tiden är ett hav för att den flyter och för att den tar slut. att vänta är att dröja och att dröja är att riskera att inte hinna med. man måste respektera tiden.

jag känner en som bara väntar. som gör allt sen och som tror att smärta tar slut när det gjort tillräckligt ont. som tror att sorg förtjänar lycka. jag tror inte så.

när man är ung och tjugotvå och när man aldrig har förlorat på riktigt får man prova vad hjärtat tål, man får passa på att våga. det kommer bara att bli på ett annat sätt.

det är förbannat att ändra sig som jag, men som det är skrämt är det självt. det är modigt att lyssna på sig själv fast man vet att man är ung och tjugotvå och fast man vet att man inget vet. man måste hamna nånstans. jag måste hamna i dig.